Epilog

Den sjätte augusti lämnade jag Sverige för det stora landet i väster. Idag den tionde december är detta äventyr på väg mot sitt slut. Just nu sitter jag på Baton Rouges flygplats och väntar på att åka via Atlanta och Amsterdam till Göteborg. Första flyget är redan en timme och tjugo minuter försenat så har en föraning om att det inte kommer gå helt smärtfritt innan jag får möta den svenska vintern i och andas in lite sekulär och liberal luft igen. Sista veckan har annars handlat om tentor, fester och julklappsshopping. Efter att sista tentan var färdigskriven i fredags checkade jag ut från Highland Hall och flyttade in hos mina vänner i University Crescent. En sista sväng om på studentbarerna i fredags och en stor julfest i lördags fick sätta punkt för tiden här. Jag rörde ihop glögg med vissa modifikationer som blev över all förväntan även fast jag inte hittade alla kryddor jag behövde. Det blev succé bland amerikanerna som snabbt gjorde slut på hela grytan.

Det är svårt att sammanfatta min vistelse här. Att leva och studera i Louisiana och vara i väg hemifrån helt på egen hand har varit roligt, jobbigt, fascinerande, lätt, svårt, överätande, frustrerande, inspirerande, lärorikt, nyttigt och mycket mycket mer. Det har varit upp och ner. Men jag vet att jag kommer att sakna det här stället lika mycket som jag har saknat Sverige under vissa perioder. Men det känns som jag är klar med USA, i alla fall för denna gång. Nu ser jag fram emot att komma hem och fira jul. Träffa min flickvän Siri, min familj, alla mina vänner. Att få lira boll och snacka skit med alla stollar i världens trevligaste förening. Som förövrigt har fått tre helt magiska nyförvärv inför nästa säsong i Mats ”Mats-skalan” Strandberg, Niklas Andersson och Lukas Rydén.

För att inte dra ut på det här för mycket ska jag försöka att hylla det bästa och såga det sämsta med Louisiana och min vistelse på LSU utan inbördes ordning. Bäst har varit: 1. Maten, cajunköket är verkligen helt fantastiskt. Middagar med ostron och skaldjur på ställen som Casamentos och Chimes kommer att vara minnen för livet. Kyle’s jambalaya på matchdagar är bland det mest smakrika jag har smakat. Thankgiving var något i hästväg som jag aldrig kommer att glömma. 2. Folket, här nere är folk så vänliga, glada och hjälpsamma. Svenskar borde lära sig ett och annat och anamma lite Southern hospitality. Jag har träffat så många fantastiska människor här borta, både amerikaner, européer, australiensare och diverse andra. Människor som kommer att förbli väner för livet! 3. Tiger Stadium, matchdagar i Baton Rouge är inte likt några andra sportevenemang jag har upplevt innan. Det är galet! Galet roligt!

Sämst har varit: 1. Amerikansk byråkrati, USA är och kommer att förbli U-land, inte bara bokstavligt talat. Papper ska skrivas under, kopieras, stämplas, skickas in, skickas tillbaka, synas, ligga och samla damm samt skrivas under igen innan du ens kan få kvittera ut ett suddgummi. Samma sak händer när du ska göra någon aktivitet som involverar en underskrift. Jag tror att det i vissa fall är meningen att det ska vara så krångligt som möjligt att tillexempel säga upp en postbox så att folk helt enkelt ger upp. 2. Maten, längtar efter grovt bröd, grönsaker och pasta som inte är sönderkokt och smaklös och frukt. Längtar efter att få laga min egen mat. The 459 må ha varit bekvämt men vilken skräpmat. Totalt kass nio gånger av tio. Det vattnas redan i munnen på mig när jag tänker på alla julmat det kommer att frossas i när jag kommer hem. 3. Boendet, att dela rum någon och inte ha tillgång till eget kök är värdelöst. Så är det!

Det finns naturligtvis massor av saker som inte har nått denna blogg och som borde fått mer uppmärksamhet. Men jag måste ju ha något att få berätta om själv när jag kommer hem. Nu orkar jag inte skriva mer. Huruvida detta bli slutet för denna blogg återstår att se. Det blir i vilket fall som helt en paus i skrivandet. Downinlouisiana kanske gör comeback i framtiden med fokus på något helt annat än utlandsstudier i USA. Vi får se. Slutligen vill jag tacka alla er som tagit er tid att läsa det jag skrivit även om jag i första hand skrivit för min egen skull. Allt jag hoppas på nu är att flyget kommer i väg. Orkar inte med mer skit från Murphy’s Law den här hösten. Tack och hej från the U S and A!

Kapitel 28: Dead Week

Veckan som gått kallas för Dead Week efter som det är veckan då studenter har inlämningar och projekt som ska lämnas in och dessutom behöver plugga till sluttentor inför nästa vecka som är Finals Week. Många blir därför helt slutkörda både fysiskt och psykiskt att veckan fått smeknamnet Dead Week.

Förra söndagen käkade jag middag på The Chimes med min värmländske vän Erik. Det blev en burgare med blåmögelost som sköljdes ner med några PBR. Är lite sur på mig själv att jag inte testat Chimes burgare innan. Stark 4 av 5 på Masse-skalan. Så nära en femma man kan komma. Detta kan ställas i kontrast till burgaren som serveras så gott som dagligen på The 459. Den får som bäst en svag 1 av 5. Hade precis fått tillbaka hungern och orken efter en tids sjukdom när höstens stora dunderförkylning slog till. Tror den utlösande faktorn var onsdagen från helvetet. Började dagen med att hålla tal i Public Speaking. Detta följdes upp av lektioner innan det var dags för min final i Media Writing. Tentan var verkligen ingen lek men tog mig levande ut på andra sidan. Efter det lämnade jag in mitt projekt i Visual Communication som jag jobbat med de senaste veckorna.

På onsdagskvällen gick jag ut och käkade middag med några vänner på ett ställe som heter Chilis. En typisk amerikansk restaurangkedja men maten var överraskande bra. Åt räk-och avokadotacos. Vi firade en kompis som fyllde år och efter maten åkte vi vidare till The Bulldog och drack några öl men det blev en tidig kväll eftersom alla hade lektioner och massor av plugg dagen därpå.

Torsdagen bjöd på min allra sista lektion innan jag bänkade mig för att göra klart mina sista inlämningsuppgifter. Det tog precis hela dagen men trots att jag kände mig helt slut i skallen kändes det som jag var värd att fira lite. Torsdagar är stora dagen man går ut på för studenter här. Det blev en ganska hård kväll på diverse studentpubar. Men det var riktigt roligt och det var sista gången den här terminen eftersom jag nästa vecka kommer ha fullt upp med att plugga till min sista final nästa fredag. Fredagen var således en lång uppförsbacke och min förkylning bestämde sig för att göra min tillvaro ännu värre. Helgen har och kommer därför att bli den lugnaste i mannaminne.

Borde pluggat mer idag men har saknat inspiration och ork. I morgon blir det ändring på det. På måndag väntar min sluttenta i Interpersonal Communication, tisdagen bjuder på samma sak i Public Speaking och terminen avslutas på fredag med tenta i Visual Communication. Sen är det slut. En sista helg med mina vänner sen flyger jag hem. Fyra månader har passerat och min tid i Louisiana närmar sig slutet. Lite vemodigt men jag känner mig färdig med USA för denna gång. Jag ser fram emot att åka hem. Jag kan knappt vänta. Jag vill ha svensk mat. Jag vill ha julmat. Skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om all mat jag saknar men ni kan lika gärna plocka fram en svensk kokbok och börja bläddra själva. Jag vill ha allt! Hej!

Kapitel 27: Thanksgiving

Texter i Media Writing skrevs klart, InDesign-projekt slutfördes och ett tal i Public Speaking kokades ihop i ett nafs. Allt för att få en känsla av frihet inför den stundande högtiden. Mitt i allt pluggande lyckades försova mig både måndag och tisdag och missade således några lektioner. Det är uppenbart att det för mycket skolarbete kan få en omvänd effekt. På tisdagseftermiddagen åkte vi till New Orleans för att kolla när New Orleans Hornets tog emot New York Knick i NBA. Är inte direkt någon större basketfan men upplevelsen var häftig. Matchen i sig var ganska kass, Knicks vann enkelt och publiken var högst medioker men allting runt omkring var värt utflykten. Alla amerikanska sportevenemang handlar om att bjuda på en show och New Orleans Arena och Hornets gjorde i alla fall inte mig besviken.

Vi åkte tillbaka till Baton Rouge på kvällen eftersom några av oss hade lektioner på onsdagen innan thanksgiving break officiellt började vid lunchtid. Jag och några andra utbytesstudenter var bjudna till våran vän Jordans familj. Efter ännu en tur österut längs I-10 klev vi in hemma hos Huskins i New Orleans. Jordans pappa Kevin och styvmamma Rachel tog emot oss och jag kände direkt att vi kommit till rätt ställe för att proppa oss fulla med mat och dryck. Vi satt i trädgården och drack några kalla Bud Light och snackade med Kevin innan det var dags att åka till Jordans mormor för middag.

Hela hennes mammas sida av familjen var samlad, vilket var den konservativa sidan av familjen.  Stämningen var krystad men vi höll god min och spelade vår roll som artiga européer till perfektion. Höjdpunkten var en shrimp and corn bisque, i övrigt var maten inte ens i närheten av det vi skulle bli serverade dagen efter. Kvällen avslutades i trädgården hemma hos Kevin och Rachel med mer dryck och många skratt.

Direkt när jag vaknade blev det tydligt i vilken riktning dagen skulle gå. Jag var först uppe. Efter Rachel då som redan hade börjat med kalkonen och brödet. Efter kopp kaffe i solen så var hela huset igång. Förutom redan nämnda personer så var Jordans bror där med sin flickvän. Medan de andra tittade på amerikansk fotboll hjälpte jag till i köket. Min gode far hade varit noga med att påpeka att om det serverades någon god stuffing så skulle jag hålla ögonen öppna. Det gjorde det inte, det serverades tre olika sorters suffing som alla var utsökta. Först något som kallades ’Dirty Rice’ som bestod av kryddat ris, kott och bröd som redan inne i själva kalkonen. Den andra var en klassisk amerikansk stuffing och slutligen den stora överraskningen. Stuffingens Rolls Royce och dagens kulinariska höjdpunkt, ostronstuffing, som jag fick vara med att göra. Kevin var dessutom snabb med att hälla upp en styv Bloody Mary i fall jag skulle bli törstig medan jag preppade ingredienserna.

Jag tror aldrig jag sett så mycket mat som ska vara till ’en middag’ varken förr eller senare. Förutom en gigantisk kalkon dukades det upp en lika stor skinka, tre sorters stuffing, potatismos, mac and cheese, haricovert, två olika gravys, bröd och andra tillbehör. Det åts och dracks rött vin tills i alla fall jag kände mig som Herr Creosote. Timmarna som följde handlade om fysisk återhämtning innan det var dags för mer mat. Äppelpaj och glass, chokladdoppade Oreos och andra tilltugg. Jag fullständigt blev det. Alla blev det. Mätta och berusade. Utom Jordan då som skulle köra oss tillbaka. På grund av jobb dagen efter var vi tvungna att åka tillbaka på tordagskvällen. På vägen tillbaka stannade vi på en outlet mall för det som kallas Black Friday Shopping. Den största årliga rean i USA. Som vanligt fick jag panik av alla tokiga kärringar som bufflade sig fram och av oändliga köer överallt. Men lyckades fynda två tröjor och några julklappar till diverse familjemedlemmar. Och nej Siri och Anna. Jag tänker inte säga vad det är. Ni får vänta en månad till.

Sedan i fredags har jag inte lyft ett finger. Är fortfarande sjuk så har lagt all fokus på att ladda batterierna för slutspurten. Kommande två veckor kommer att handla om studier. Min första final är på onsdag i Media Writing, samma dag ska jag framför mitt sista tal i Public Speaking och sen rullar det på med tre tentor till innan jag sätter punkt för HT 12.

Det var det hela. Höj!

Kapitel 26: Efter regnet kommer solsken

Familjen lämnade förenta staterna efter några genomtrevliga dagar i New Orleans och Baton Rouge. Jag blev föga förvånande ensam kvar i den röda batongen. Pöjken har ju skolarbete att göra klar innan han får lukta på glöggen. Märkligt nog går det riktigt bra med studierna, tycker det är roligt att gå till lektionerna och betygskurvan pekat uppåt i samtliga ämnen. Precis värdelöst att det är först nu, med tre veckor kvar som den tillvaron skulle infinna sig. Nästa stycke kommer jag att vara bitter, så för den som inte känner för att ta del av det, hoppa vänligen vidare till tredje stycket i denna text.

På det personliga planet är det tvärt om, inte riktigt men nästan. Har varit sjuk en längre tid och det börjar gå mig på nerverna nu. Dånar i min Tylenol, NyQuil, Mucinex och alla andra preparat jag kommer över men inget verkar hjälpa. Är fruktansvärt trött på att bo som jag gör. Är fruktansvärt trött på att jag inte kan styra över maten jag äter till hundra procent. Vill laga min egen mat. Tror delvis detta kan vara en orsak till att jag är sjuk hela tiden. Jag saknar min flickvän. Jag saknar henne så mycket att det gör ont i hjärtat. Jag saknar mina vänner. Jag har tidigare skrivit att jag skaffat mig massor av nya vänner här, vänskap som kommer bestå livet ut. Men det är inte samma sak. Det ger inte samma sociala trygghet när det går lite tungt. När man är van att alltid kunna ventilera och få stöd av sin flickvän, sin familj eller sina vänner så fort det är något blir känslan av ensamhet överväldigande när hon är i Hong Kong och alla andra är hemma i Sverige. Facebook och Skype är i detta hänsende undermåliga som kommunikationsmedel. Det är inte livet här som är jobbigt, det är stundtals en gigantisk räkmacka med extra allt, utan det är livet utan familj och vänner som gnager på en sällskapssjuk grabb från Växjö just nu. Tre veckor kvar. Tre veckor kvar. Tre veckor kvar. Jag kan flyga, jag är inte rädd.

I fredags gick vi på hemmapremiären för LSUs skollag i basket. I jämförelse med laget i amerikansk fotboll är de kanske inte så mycket att stoltsera över. Högt mediokra. Men basketarenan Maravich Centertar ändå över 13 000 med ett publiksnitt på omkring 8000 åskådare varje match. Jag skulle uppskatta att det var betydligt färre än så i fredags, men ändå imponerande. Efter matchen gick jag och ett gäng andra ut en sväng Down Town. För första gången fick jag känna att jag faktiskt befinner mig i en relativt stor stad. Vi gick till tre olika barer och det var bra tryck på samtliga ställen. Det är ingen underdrift att man blir lite institutionaliserad när man bor campus. Det är en liten värld.

På lördagen var det dags för mera sport när LSU tog emot Mississippi State på Tiger Stadium. Öl och jambalaya, match och sen en tur till studentpubarna nere i Tiger Land. Ett fränt namn på 10 halvsunkiga ställen utanför campus. Men det brukar oftast vara ganska roligt. På söndagen var det återhämtning men på kvällen tog vi oss ändå ut och kollade in nya Bondrullen. Jag gillade den skarpt. Daniel Craig är bra som Bond.

Under veckan som gått har det mesta handlat om att försöka bli frisk, skrivande och grafisk produktion. Håller på med en feature story i Media Writing och ett Press-kit i Visual Communication. Till helgen väntar sista matchen på Tiger Stadium när Ole Miss kommer på besök och nästa vecka är det Thanksgiving. Jag och några vänner har blivit bjudna att fira med en amerikansk kompis och hennes familj i New Orleans. Det ser jag fram emot. Det var allt för denna gång.

Slutligen vill jag skicka en speciell hälsning till min mormor som jag fått höra är en frekvent läsare av bloggen. Kul att du följer mig mormor och hoppas att du tycker att det jag skriver är roligt. Jag försöker att balansera skolarbete, öldrickande och social misär på bästa sätt.

Höj!

Kapitel 25: Ett sällskap från Mumindalen

Efter en tung vecka med fyra tentor på lika många dagar tog jag bussen till New Orleans tidigt i fredags morse. En delegation bestående av Muminmamma, Muminpappa, Snorkfröken och Snusmumriken hade anlänt till Amerikas förenta stater sent kvällen innan. Efter diverse kramar, pussar och hälsningsfraser påbörjade den alltid lika tystlåtna och stillsamma familjen Axberg/Winberg/Sääf att frossa i The Big Easy’s utbud av mat, dryck och sevärdheter. Med stark betong på de två förstnämnda. Lika gott som trevligt utbrast Snorkfröken. Snusmumriken instämde. Ostron och Po-boys på Acme Oyster House, drinkar på Royal och Bourbon Street, Kött på Brennan’s, mer ostron på Casamento’s, mer drinkar på Pat O’Brians och Carousel Bar och så vidare. Ni fattar galoppen. Muminmamma och Muminpappa var glada att få träffa Stora Morran som varit helt ensam i det stora landet i väster. Mycket skratt, roliga historier samt ett och annat ljug.

På söndagen styrde sällskapet mot Baton Rouge i en stor amerikansk SUV. Ska det köras bil så ska det göras ordentligt tyckte Muminpappa och gasade i väg väster ut. Söndagen fortsatte på inslagen väg. Efter en rundvisning på campus väntade söndagsmiddag på Sammy’s Grill. Under måndagen var Stora Morran mot sin vilja tvungen att återvända till skolbänken medan resten av sällskapet gav sig ut på äventyr i Baton Rouge med omnejd, efter ytterligare en tenta sammanstrålade sällskapet på The Chimes för att äta alligator och andra godsaker. På tisdagen rullade bilen vidare för ett besök på Tabascos fabrik på Avery Island. Mitt ute i ödemarken ute i ett träsk i Louisiana. tillverkas all världens Tabasco. Efter en lång dag med diverse stopp var det dags att säga adjö för den här gången. Mer studier väntade på onsdagen och familjen Axberg/Winberg/Sääf skulle bege sig vidare mot New Orleans för vidare transport till Washington DC. Tråkigt att dem var tvungna att åka hem, men det är inte mycket kvar av terminen och snart åker jag hem till Sverige igen. Ska faktiskt bli ganska skönt!

Övriga nyheter i korthet. Obama vann valet. Jävlar va gött! Och viktigt! Många av mina klasskamrater var dock av en annan åsikt. Det är ju helt obegripligt hur man på allvar kan tycka att Mitt Romney ens borde få komma i närheten av att leda det här landet. Gubben har ju en helt medeltida människosyn och en skev världsuppfattning. Nu blev det inte så och det ska vi alla vara glada för. Jag förklarade för mina klasskamrater i Public Speaking att resten av välden är mycket glada att Presidenten fick sitta kvar i fyra år till. Men detta var ändå inte dagens största nyhet. Hela Baton Rouge lamslogs när under onsdagsmorgonen tillkännagavs att Mats ”Tjuren” Strandberg har kritat på för Världens trevligaste förening IF rejban kommande säsong! Radarparet Winberg/Strandberg från säsongen 2003 kommer alltså att återförenas under bästa tänkbara förhållanden. Det ser undertecknad fram emot!

Kapitel 24: Asterween

Första provet avklarat, tre kvar. Samma gäller dagarna antalet dagar innan familjen kommer på besök. Som jag ser fram emot detta. Hoppas bara att stormen Sandy inte påverkar deras flyg men det hinner förhoppningsvis avta tills torsdag. Till dess står är det som sagt en tenta i Media Writing, en i Visual Communication och en i Interpesonal Communication som står mellan mig och lite välförtjänt frihet.

I helgen var jag på en halloweenfest och vilken fest det var. Den tolfte årliga Asterween som styrs upp av ett gäng studenter som bor på Aster Street. Traditionen har gått i arv och de nuvarande hyresgästerna gjorde ingen besviken. Jag hade blivit inbjuden av samma gäng som jag styr upp vår tailgate. Vi var upp emot 100 personer utklädda till konventionella saker som vampyrer och superhjältar till mer unika kreationer som blue man group och Awsome-O & Butters. Jag och Jason gick båda som clowner dels för att vi hittade allt vi behövde på Walmart för under 15 dollar men även för att vår kompis Lexi har clownskräck. Det blev verkligen en rolig kväll. Ett ’crash-the-gates-party’ fast med maskerad och fem fat öl.

Valet närmar sig och det märks att nivån har skruvats upp de senaste veckorna. En fråga som jag anser borde få betydligt större utrymme är folkhälsan. Det är inte konstigt att folk blir sjuka och tjocka med tanke på hur mycket skräp folk stoppar i sig och hur samhället underlättar denna process. När till och med storlekar går från ’One-size-fits-all’ till ’One-size-fits-most’ inser man hur stort problemet är, bokstavligt talat. Men det är inte så konstigt när det är så oerhört lätt att bli tjock i det här landet om man bara vill.

När man får tillstånd att parkera i handikapprutan för att man inte klarar att gå långa sträckor på grund av sin vikt är det något fel. När man kliver in i matsalen och ser en gigantisk tjej nonchalant avböja kyckling, ris och grönsaker (som förövrigt var riktigt gott den dagen) för att istället välja några ordentliga slices med pizza och ett berg pommes frites så förstår man att har en del att ta i tu med. Problemet är givetvis mer komplext än mina egna iakttagelser men det kanske är läge för att sluta låta tjockisar parkera i handikapprutan och sluta servera pizza och pommes frites varje måltid, VARJE DAG. Fler cyklar och mer sallad åt folket. Det kanske var lite hårt kan tyckas. Men så är det. Jag ska jobba proaktivt och minska utbudet. I kväll blir det pizza till förrätt, hamburgare till huvudrätt och varmkorv med mjukglass till efterrätt. Ha de!

Kapitel 23: Bollen är rund

Dålig disciplin på skrivandet, jo jag tackar. Men jag orkar helt enkelt inte skriva så mycket just nu. Plugget biter något fruktansvärt. Jag har aldrig, aldrig någonsin jobbat så här hårt för mina sketna betyg förut. Måndagen är avslutad och jag har fortfarande två artiklar och tre inlämningsuppgifter kvar att skriva denna vecka. Dessutom måste jag skriva och öva på ett tal som ska hållas nästa måndag samt genomföra en intervju som ska transkriberas och lämnas in. Nästa vecka blir lugnare tänker ni säkert. Nähedu! Fyra tentor kommer som på rotmos från måndag till torsdag. Pang sa det! Ni förstår kanske att bloggande inte har högsta prioritet när jag får en stund över.

Veckan har förutom studier mest handlat om fotboll. Murphy’s Law lös med sin frånvaro och bollen är tillsynes väldigt rund. Förra måndagen lirade vi match i korpen. Vi vann med 4-0 och gick vidare till slutspelet. Undertecknad stänkte dit två baljor men borde nog gjort minst två till. I dag börjar slutspelet.

Tisdagen bjöd på landskamp mellan Tyskland och Sverige. Några dagar tidigare, vid ett svagt ögonblick med ett par öl innanför kavajslaget var jag lite kaxig och förslog till en tysk utbytesstudent att vi borde kolla matchen tillsammans. Något jag ångrade under matchens första 65 minuter. Resten är historia och det var skönt att få ta del av det smörgåsbord av tyska svordomar som dukades upp när matchklockan tickade upp på 94 minuter.

Helgen närmade sig och nu skulle nästa triumf bevittnas. Öster behövde bara at poäng mot Landskrona hemma och ett Allsvenskt kontrakt skulle vara säkrat. Efter att ha lyckats lokalisera en fungerande stream blev den tilltänka glädjen istället 90 minuters lidande. Makalöst vilken urusel fotboll det bjöds på och stressnivån gick upp på max igen. Typiskt Öster att inte ta tillvara på denna gyllene chans. Men Halmstad hade likande planer på söndagen och lyckades med konststycket att släppa in 3 mål efter matchminut 87 hemma mot Värnamo och saken var biff. Öster tillbaka i Allsvenskan, fint!

Mer gladfotboll bjöds det på under lördagen. Revelj klockan 6.15. Därefter en kort promenad tillsammans med Jason till The Varsity. Ägaren gillar fotboll och visar premier league varje vecka för den som orkar stiga upp innan soluppgången. Det var dags för Chelsea FC – Tottenham och vilket derby det blev. Chelsea vänder underläge 2-1 till seger 4-2 borta på White Hart Lane. Övriga resultat spelade mindre roll. Vi såg Man U vinna mot Stoke och LSU besegra Texas A&M på bortaplan.

Har känt mig hängig och otroligt sliten senaste tiden. Idag mår jag faktiskt riktigt uselt. Tror dessvärre att jag måste hoppa bollsparkandet ikväll. Trist. Var och köpte på mig lite medikament innan. Har inte tid att vara risig. Skolarbetet måste avverkas och om en dryg vecka kommer en delegation från Sverige och gästspelar i Louisiana. Då ska jag åter vara i toppform. Så är det!

Kapitel 22: The gold game

Lördagen bjöd på säsongens första conference game på Tiger Stadium i South East Division. Efter förra veckans oväntade förlust hade LSU tappat i ranking och matchen mot South Carolina Gamecocks som var rankade trea i landet var mer eller mindre avgörande för resten av säsongen.

Det märktes att matchen hade stor betydelse på flera plan. Vår och alla andra tailgates hade öka i storlek och bjöd på ordentligt hullabaloo. Våra amerikanska vänner hade ordnat fram två fat med öl och en rejäl tunna med jungle juice. En blandning av divrse stärkande drycker blandat med fruktigt späe. Gott men förödande. För ynka fem dollar är det som vanligt självservering. Dessutom lagar Kyle, LSUs svar på Per Morberg, en utsökt jambalaya som jag fått receptet på och nu lärt mig tillreda. Vi får se hur min egen version kommer att smaka när jag ger mig på det i vinter.

Matchen hade kick-off klockan sju och var i förhand kallad för The Gold Game eftersom hemmasupportrar uppmanades att bära gula kläder. För första gången stannade jag hela matchen som blev en riktig nagelbitare men som LSU till slut vann men 23-21 efter en dramatisk fjärde quarter som avgjordes i matchens allra sista minut. Vårt gäng höll bra låda tillsammans med 92.734 andra personer på Tiger Stadium.

Efter en tung studieperiod är äntligen mina midterms avklarade. Några gick bra, andra gick mindre bra. Men så är det. Fick reda på att jag fick full pott på mitt första tal i public speaking, 100 av 100. Skönt att veta att även om det är fel på hjärnan ibland så verkar truten i alla fall fungera som den ska.

Livet i övrigt flyter på bra men ska för den sakens skull inte skönmåla verkligheten. Jag har haft mycket hemlängtan de senaste veckorna. Svår hemlängtan. Framförallt saknar jag min flickvän Siri ofantligt mycket. Jag saknar mina vänner. Har träffat massor av sköna personer här vars vänskap kommer att bestå livet ut men trots det känner jag mig just nu väldigt ensam.

Att åka själv till en helt ny miljö tär på krafterna både fysiskt och psykiskt speciellt när det är tufft i skolan. Är trött på att bo som jag gör, är trött på att inte kunna laga min egen mat och är trött på skolan. Just nu hade jag faktiskt velat åka hem ett litet tag. Men det återstår bara två månader av min vistelse här och snart kommer familjen på besök. Det gör det lättare. Det ger mig ny energi. Dessutom har jag och Siri passerat halvtid ifrån varandra och kan räkna ner dagarna snarare än att räkna upp dagarna tills vi ses igen. Längtar tills den 23e december när vi ses igen.

Till dess får jag distrahera mina tankar med annat. Som att lira boll. Ikväll har vi match i korpen igen. Vinst och vi går till det toppseedade slutspelet. Förlust och vi får fortsätta höstsäsongen med att spela mot förlorarna. Dags att visa jänkarna hur fotboll ska spelas. Vi spelar riktig football, det spelas med en rund boll och fötter. Inte handegg, som spelas med en oval ballong och händer. Soccer vet jag inte ens vad det är. Hej!

Kapitel 21: Ostronfredag

Förärade New Orleans med ett besök i helgen. Tog mig dit på egen hand med buss på fredagen. Mina vänner hade lektioner eller var för trötta och jag kände inte för att dra fötterna efter mig på campus hela dagen. Inga större bekymmer eftersom jag skulle möta upp mina nya vän Max som pluggar där. Efter att ha installerat mig i Max lägenhet begav jag mig på en strapats genom Garden District. Fina hus och häftiga butiker avlöste varandra. Mötte upp Max efter att han slutat skolan. Efter några flaskor kall Dixie på hans balkong begav vi oss mot kvällen första stopp. Middag på Casamento’s.

Det visade sig bli en helt otrolig matupplevelse. Casamento’s är en udda och genuin restaurang i Garden District som i första hand serverar ostron. Stället är inrett som ett badrum från 50-talet och är verkligen spartanskt. Direkt när man kommer in står två personer som bara har i uppgift att öppna ostron. På väggen bakom hänger t-shirts med Casamento’s logga signerade av kändisar som ätit där. Vi beslutade oss för att slå på stort och beställde in råa ostron, grillade ostron, soft shell crab, friterade krabbklor och calamari. Allt var helt fantastiskt gott. Soft shell crab var verkligen något helt annat än vad jag smakat tidigare. Önskar att min Siri var här med mig eftersom jag vet hur mycket hon älskar ostron. Anar att resten av familjen inte kommer att vara svårflörtade om jag föreslår en lunch eller middag när dem är här på besök.

Mätta och belåtna gick vi vidare till en närliggande bar. Lyssnade på livemusik och drack old-fashioned’s. Lördagen följde i likande anda. Gick upp tidigt och såg Chelsea vinna mot Norwich. Gick runt på stan och kollade bland annat in French Market. Åt en pulled pork PO-BOY som var den bästa jag smakat hittills.  PO-BOY är en macka som är typisk för New Orleans och Louisiana. En mjuk baguette med massor av pålägg. På kvällen hade fler vänner anslutit och det blev en tur ner till Bourbon Street.

Här följer övriga nyheter i korthet. Massor av mid-terms förpestar just nu tillvaron. Således fullt upp med tentor denna och nästa vecka. Sverige har ökat på ledningen till 15-10 i matcher i pingislandskampen mot Wales. Efter en förlust och ett kryss blev det äntligen seger för korplaget med 3-2. LSU Tiger fick stryk borta mot Florida Gators i helgen. Det var LSUs första förlust på över två år. Kass. Nu är det plugg som gäller. Har en riktigt tung vecka framför mig så en ny uppdatering kommer nog först efter helgen. Hej!

Kapitel 20: Var kan man äta någonstans?

Maten i Louisiana är fantastik. Cajunköket har verkligen levt upp till mina förväntningar. Om man går till rätt ställe. Ska vi generalisera så är det mycket tydliga smaker, ska det smaka något så ska det smaka ordentligt. Det är mycket fisk, skaldjur och kyckling. Man friterar gärna, men inte som någon trött gammal Mc Nugget. Sen är det kryddigt och starkt speciellt när det kommer till jambalaya och gumbo, ibland lite för starkt för min smak.

Nu har jag inte möjligheten att äta på krogen varje dag utan får nöja mig med vad min närmaste matsal The 459 har att erbjuda. Vad som är intressant är att nivån på maten varierar kolossalt mycket. Vissa dagar serveras helt fantastisk mat där nästan alla alternativ som finns är utsökta. Häromdagen fanns både grillad fisk, friterade räkor och stekta pilgrimsmusslor som tillagades á la minut. Nästa dag framstår Östergårdsskolans makrillpizza gourmetmat. Mycket märkligt. Det hjälper föga att kolla i förväg menyn eftersom det omöjligt går att avgöra om det är bra eller inte förens man ser och smakar maten. Men visst, det blir ju alltid en överraskning att gå till The 459.

Det blir givetvis en del snabbmat också. Det är ofrånkomligt. Det är dessutom gott. Fett och socker. Bra skit! Jag bor mitt emot studentkåren som på andra våningen har en food court. Med min meal plan fick jag förbetald kredit som kan användas för att köpa mat där. Utbudet består främst av snabbmatskedjor och spänner från allt mellan Mc Donalds, pizza, burritos, sushi, smoothies, kinamat, kaféer och mycket mer. Bäst är en salladsbar som heter On-The-Geaux. Man väljer själv vilken sorts sallad man vill ha, vilka tillbehör, vilket protein och vilken dressing. Fräscht och snabbt.

Jag har försökt att summera vilka snabbmatskedjor jag hittills besökt, vissa är redan omnämnda i bloggen och andra behöver ingen djupare förklaring. Det kan fattas någon men listan är som följer: Izzo’s (mexikansk), Raising Cane’s (friterad kyckling), Taco Bell, Wendy’s, Five Guys, Panda Express (asiatiskt), Subway, Jack in the Box, Mc Donalds, Papa John’s (pizza), Hungry Howie’s (pizza) och Chick-fil-A (friterad kyckling).

Topp tre utan inbördes ordning är så här långt: Raising Cane’s, Five Guys och Hungry Howie’s. Nästan världsklass! Men bara nästan, det är ju inte Pizzeria Adonisklass. Sämst är utan tvekan: Wendy’s och Chick-fil-A. Skräp. Ät aldrig där!

Veckan som gått har annars inte haft något roligt att erbjuda. Fler tentor, quiz och mitt första tal i public speaking. Firade att detta var över med att åka till gallerian och köpa ett par billiga flippflopps och ett par dyra solglasögon.  I morgon är det hemmamatch igen med allt vad det innebär. Dessutom lirar Chelsea mot Arsenal vid den hutlöst tidiga avsparken 06.45 lokal tid! Det betyder läggdags omedelbart! God natt!